För er som känner mig eller har följt mig här inne vet säkert att jag haft det rätt struligt med amningen med både Milian och Junelle. Jag har så gärna velat lyckats att jag kanske fokuserat för mycket på just att lyckas. När jag väntade Milian ville jag vara så väl förberedd som det bara gick. Vi gick amningskurs, läste böcker, köpte hem bröstpump, bröstvårtssalva, amningsinlägg, amningskläder osv. Jag hade bara mig själv och Milian att fokusera på när vi ammade. Vi körde på fri amning fullt ut men ändå så lyckades jag inte producera mjölk så han blev nöjd. Troligtvis för att jag var stressad. Inför varje amningssituation var jag omedvetet stressad över att han kanske inte skulle bli mätt tillräckligt. Efter några veckor valde vi att börja med ersättning. Och ni vet ju den onda cirkeln i detta. Mjölken produceras ju efter efterfrågan. Så därmed sinar ju även mjölken om du inte pumpar ut bröstmjölk i samband med att bebisen får ersättning. Med detta i bagaget så fokuserade jag oerhört på detta när Junelle kom. Jag ville så gärna att det skulle fungera. Det fungerade bra fram till dag 5. Sen var det som att mjölken bara tog slut. Eller åtminstone var min upplevelse så och jag blev väldigt stressad av att tro att hon inte blev mätt. Dag 6 (om jag inte minns fel) började vi med ersättning. Jag minns fortfarande hur ledsen jag var och hur dålig jag kände mig då. Jag ville inget hellre än att lyckas med amningen men det viktigaste var ju ändå att hon skulle bli mätt.  Vi kämpade på med amningen till hon var 4 månader och sen släppte jag helt på det. Men hennes snuttbehov försvann ju inte bara för att jag slappnade av. Så vi fortsatte att delamma några månader till. 

Här hemma är det full rulle med tre HELT OLIKA viljor. Milian och Junelle retas och tjafsar med varandra varenda vakna minut. Från morgon till kväll. Mestadels bråkar dom om vem som ska hålla i lillebror. Och däremellan allt mellan himmel och jord. Båda retas lika mycket. Dom är ganska säkert understimulerade då vi har lite svårt att ta oss ut om dagarna. Tobias börjar bli lite bättre i ryggen men det är tufft. Han kan knappt ta på barnen ytterkläderna. Och jag har en sugpropp i famnen hela dagarna. Nelion är otroligt snuttig och som tur var har han tagit napp från start men han skulle aldrig välja nappen framför bröstet. Så det går inte att lura honom. När han sover går det som bäst. Då kan han sova vidare i vaggan med nappen istället för bröstet. Men vaknar han till ordentligt så funkar det inte riktigt. I bilen och i vagnen har det fungerat bäst. Så vi kommer fortsätta att träna för så fort Tobias börjar jobba kommer jag inte kunna ha honom vid bröstet 24/7. Iofs har vi inte börjat använda varken selen eller sjalen än. Den kommer ju att underlätta vardagen otroligt. Även babysittern som vi inte heller har plockat fram än. Jag är redan nervös över hur vi ska kunna ta oss ut på morgonen och komma i tid till Lotta och dagis. Känns idag som en omöjlighet men vi lär ju hitta något form av knep. Som det är just nu så är det ingen av barnen som hjälper till vid påklädning även fast båda kan. En minst sagt svår utmaning! 

Idag är Nelion 5 dagar gammal och vi har varit på återbesök på BB. Hörseltestet gick snabbt och blev godkänt på båda öronen. Han hade gått ner 5% av sin födelsevikt så nu väger han 3240 gram. Ungefär lika mycket som syskonen, något mer. Nu är ju tanken att han ska gå upp i vikt så nästa invägning är ju egentligen mera spännande. Det blir säkert om några dagar när BVC kommer på hembesök. Jag tror väl att BVC tar över vården efter 1 vecka?  Har för mig att det var så.  Efter återbesöket så var vi en kortis i Pelle parken. Mille hoppade i dom enorma vattenpölarna och hade overall på sig. Eftersom det var så kallt idag var det bara att åka hem haha. 

Idag blir våran minsta lilla älskling 4 dagar. Allting har bara flutit på och gått väldigt bra hittills, trots att Toboas har obeskrivligt ont i ryggen och har väldiga ischiasbesvär. Imorgon ska han på behandling och vi hoppas såklart att det hjälper så vi kan försöka njuta lite mer av att vara hemma alla fem. 

Den 21/3 kl 02.39 föddes vårat tredje mirakel. Även han är alldeles underbar precis som sina syskon. Efter kvällen med "förvärkar" som avtog den 19/3 så startade värkarna igen kl 12 mitt på dagen den 20/3. Jag började klocka dom direkt för jag kände att dom var ganska regelbundna från start. Första timmen kom dom med 7-8 minuter mellan. Jag tänkte såklart "yes, äntligen. Nu är det dags". Efter ca 1,5 timme ringde jag hem Tobias från jobbet och då var värkarna fortfarande oregelbudna med 5-10 min mellan. Några var regelbundna med 5 min mellan i ca 20 minuter men därefter återgick dom till 8-10 minuter mellan. Kl 16 valde jag att ringa till förlossningen och meddela läget och dom välkomnade oss när vi kände att vi var redo. Värkarna fortsatte vara oregelbudna i samma intervall men kl 19 valde vi iaf att åka. Jag tänkte hela tiden på Junelles förlossning och att det skulle kunna slå om när som helst. Väl utanför förlossningen hade jag inte haft någon värk på hela vägen (över 10 min) så då valde vi att vänta och klocka två värkar till. Vi åkte och handlade lite och körde runt något varv. 19.45 gick vi in iaf och då upplevde jag ändå att senaste värken kanske hade blivit lite mer intensiv. Men det kändes på något vis löjligt att vi "redan" var på plats. Vi fick iaf komma in på ett rum och ctg kopplades upp. Samma visa där. 3 värkar på 25 minuter. Alltså inte så tätt som dom hade velat. MEN efter vaginal undersökning visade det sig ändå att dessa värkar gjort verkan för jag var öppen 5 cm. Tack och lov! Men fy satan vad det gjorde ont när hon undersökte. Det var tydligen svårt att komma åt för tappen låg bakåtlutad. Och efter undersökningen började jag blöda en del.  Eftersom värkarna var glesa så frågade barnmorskan om jag ville bada för att kunna slappna av och kanske få igång dom lite mer. Så jag la mig i badet i ca 1,5 timme och väl där började värkarna tillta och göra lite ondare. Men det gick fortfarande väldigt bra. Jag hittade en väldigt bra ställning i badkaret och klarade nog ca 10 värkar på ett och samma ställe. Tobias hjälpte mig att andas rätt genom varje värk. Efter 1,5 timme kände jag att det kanske var dags att röra på mig mer för att få ner bebisen ännu mer. Så vi gick upp och hade nu fått ett förlossningsrum. Barnmorskan som nu hade gått på sitt nattpass välkomnade oss och frågade om jag ville bli undersökt igen. Men det ville jag inte. För det var värre än värkarna, helt klart! Så hon föreslog att jag skulle försöka testa olika ställningar, pilatesboll mm för att försöka få värkarna att komma tidigare men det hände fortfarande inte så mycket. Hon instruerade lustgasen som jag var lite tveksam till men jag valde ändå att testa på lägsta nivån. Och jag fastnade faktiskt för den och fortsatte att använda den genom hela förlossningen. Värkarna fortsatte att komma med 7-10 minuter mellan och när klockan var 00.45 sa barnmorskan att det var dags för att undersöka igen för att se att vi inte bara står och stampar. Jag sa till Tobias att nu måste jag ju ha öppnat mig till minst 8-9 cm men icke. Bara 7 cm (!). Då blev jag riktigt besviken och kände bara att jag blev tröttare och tröttare. Jag blev jättetrött av lustgasen. Barnmorskan var med oss mestadels på salen och sa tillslut att vi måste försöka få vattnet att gå för då kommer värkarna tätare. Hon sa också "föder man barn snabbt så brukar barnet komma när vattnet går". Precis som mina tidigare förlossningar. Vi provade några ställningar och tillslut sa barnmorskan att vi fick en timme på oss annars skulle hon ta hål på hinnorna. Efter ett par minuter ställde jag mig upp och då gick vattnet ganska direkt. Men ingenting hände med värkarna.  Barnmorskan kom tillbaka och sa att hon var tvungen att undersöka igen för att se om det bara blivit pyspunka, och det var precis vad det hade så hon tog bort dom sista "kanterna". Och fy fasen vad det gjorde ont! Det var bland det värsta under förlossningen tror jag. Klockan var nu strax efter 02 och allt vatten hade gått. Det tog en stund till innan värkarna blev till krystvärkar. Jag kände aldrig den riktiga vändningen utan tyckte att värkarna hade i stort sett samma kraft hela tiden. Så när det väl var dags att krysta så fick jag ingen kraft. Jag försöka trycka på allt vad jag hade men det kändes inte som att det hände ett dugg. Men barnmorskan sa att det hände massor. Märklig känsla. Iaf så räckte det med en krystvärk tills hon kunde se att han hade mycket hår. Då fick jag lite energi och kraft till nästa värk. Barnmorskan berömde mig hela tiden och sa att det var riktigt nära nu. En krystvärk till sen hamnade vi i det värsta läget under hela förlossningen. När jag inte fick krysta och halva huvudet (och axlarna) var ute. Värsta smärtan någonsin. Min kropp klarade inte av att stå emot den kraften så jag var bara tvungen att trycka bort huvudet ändå. Men barnmorskan höll emot, samtidigt som hon höll stenhårt i dom varma handdukarna mot huden. Jag kände hur huvudet och axlarna åkte tillbaka igen när hon höll emot. Då blev jag så så frustrerad att jag bestämde mig att NU SATAN SKA HAN UT. Sen tog det nog bara en halv minut så tog barnmorskan mina händer och förde dom ner mellan benen och sa "Emelie, nu kommer han! Ta emot din son". Och jag kände en liten, liten, kladdig och lite knubbig och underbar skapelse i mina händer. Och förde själv upp honom på mitt bröst. Plötsligt låg han där och var sådär alldeles underbar som jag hade föreställt mig i 9 månader. 02.39 den 21 mars. Lyckan var obeskrivlig samtidigt som jag fortfarande hade såå ont. Smärtan försvann lixom aldrig. Eftervärkarna startade på en gång. Moderkakan kom ut efter några minuter och Tobias klippte navelsträngen. Eftersom att jag inte klarade att hålla emot när huvudet var halvt ute så trodde jag att jag sprack från ystad till Haparanda MEN (hör och häpna) inte en enda liten skråma. Helt otroligt. De andra förlossningarna har jag behövt sy några få stygn men nu var det helt utan synliga spår. Allt tack vare världens bästa barnmorska! Hon var verkligen grymt proffsig! Jag skakade i benen av smärtan från magen. Den var verkligen hemsk. Jag bara låg och oroade mig för när barnmorskan skulle komma och klämma på magen. Men det gick ganska bra. Efter det lämnade både barnmorskan och undersköterskan rummet och allting var äntligen klart. Jag tog smärtis och kände att jag äntligen kunde slappna av och njuta. För äntligen var han här och han är minst lika perfekt som sina storasyskon. Han vägde in sig på 3400 gram och 51 cm. Huvudomfånget var 34 cm, precis mitt emellan storasyskonen.   Lite lustigt ändå att min känsla stämde ganska bra även denna gång. Jag gissade på 3420 gram dagen innan han föddes. Med Milian gissade jag rätt med bara 10 grams marginal. Med Junelle minns jag inte. Märkligt att man känner på sig sånt där ändå. 

Igårnatt vid 03.30 när jag gick upp och kissade så kom första delen av slemproppen. Sen efter det hade jag svårt att sova för jag trodde att värkarna skulle komma igång (precis som de andra två förlossningarna har startat). Jag somnade iaf efter någon timme och sov en stund innan barnen vaknade. Hela morgonen fortsatte slemproppen att komma i omgångar men inga värkar. Tobias skjutsade barnen till dagis. Jag vågade inte ta risken att sitta bakom ratten om värkarna skulle sätta fart. Iaf så slutade slemproppen att komma någongång vid 12-13 tiden. Vid 15 började jag få små värkar/sammandragningarna som kom regelbundet med 10 minuter mellan. Klockan 16 tyckte jag att det började trycka på neråt och så har jag känt de andra förlossningarna när det varit på gång.  Eftersom det gick så fort med Junelle och kändes ungefär på samma sätt som med henne så ringde jag pappa så han kom hit och tog med barnen till Björklinge. Men sen hände det inte så mycket mer än så. Mamma, pappa och barnen kom tillbaka för att sova här hemma. Milian ville så gärna följa med dagis till Fyrishov idag och spela bollsporter så det blev enklast att dom sov hemma. Sen fortsatte det på samma vis med 10 minuter mellan "värkarna" till klockan 22 ungefär. Sen gick vi och la oss i hopp om att kanske få sova någon timme innan de riktiga värkarna skulle komma igång (?!). Jag vaknade kl 3 av att bamse jamade och kände någon liten värk men kunde ändå somna om till klockan 5. Och där är vi nu. Hittills skiljer sig detta förlopp helt mot tidigare förlossningar. Då har jag inte känt ett enda dugg förrän det verkligen varit dags. Nu har jag känt att det skulle kunna vara dags enda sedan förra lördagen. Igår var jag nästan helt säker på att vi skulle få åka in till förlossningen under natten. Men slemproppen kan ju återbildas igen så det behöver inte ens betyda att det är pågång. Och förvärkar kan man väl luras av i veckor. Nu är jag väldigt less på denna eviga väntan... Barnen tror verkligen att vi lurar dom nu när vi säger att "idag kanske bebisen kommer". "Nej han kommer nog kanske till jul eller efter midsommar" sa dom igår. Stackarna. Dom som längtar så och är så förväntansfulla. 4 dagar över tiden idag alltså. Såhär länge trodde jag helt ärligt inte att jag skulle vara gravid. Men som det sägs så får man vänta längst på nummer tre. Jag försöker verkligen hålla humöret uppe även fast jag är sjukt bitter. Mamma följde med barnen till Fyrishov men tar med dom hem sen efter det och ska baka bröd. Så nu ska jag försöka vila lite innan dom kommer hem igen. 

Idag har vi kommit till 40+2, dvs samma dag då Mille föddes. Jag har tänkt att han föddes i 40+3 men det blir ju fel eftersom att bf är 39+6. Jag tänkte att bf var 40+0. Så denna dag kom alltså Milian (beräknad 7/11 men kom 10/11). Jag har en känsla av att lillebror gör detsamma. Vi får väl se om jag har rätt. Jag drar iväg en liten chansning på längd och vikt här för det har jag ju inte gjort tidigare. Jag känner att bebisen börjar ta ordentligt med plats så jag gissar på att han väger 3420 gram och är 51 cm lång. Spännande att se om magkänslan stämmer :) 

Hela denna graviditet har jag gått och haft en känsla att bebisen kommer att komma den 17/3, på farmors födelsedag. Idag är det den 18/3 och bebisen har inte kommit än. Jag börjar bli mer och mer orolig inför ingångsättning. Det vill jag verkligen inte vara med om! Den enda som blev lite mera "enkelt" i denna fråga var nog detta med namn. Jag hade ett namn som kändes självklart om han hade valt att komma ut igår. Nu känns inte det lika självklart så nu återtåget kanske bra ett av namnen som vi haft som favoriter. Men det kanske inte alls stämmer när han kommer ut. Så spännande att se. Jag börjar blir orolig för det här med kläder också nu. Om bebisen är lik sin syster och dessutom nu har legat i magen 1 vecka längre än hon gjorde så väger han ju nu över 3,5 kg. Junelle hade storlek 50 i början men inte så länge vad jag minns. Tänk om kläderna jag packat ner i BB-väskan blir för små?!?! Passar livlys newborn storlek upp till 4 kg? Det får vi hoppas! Än har vi ju bara gått 2 dagar över tiden men det känns som evigheter. Gårdagen var typ världens längsta dag. Jag vågar inte åka så långt hemifrån nu heller om det skulle gå lika fort som med Junelle för då lär vi åka till förlossningen direkt när värkarna drar igång i stort sett. Så det är väl planen lite beroende på hur kraftiga värkarna är från start. Så vi håller oss nära hemma de närmaste dagarna. 

Vi har ett litet dilemma framför oss just nu. Tobias sa nämligen upp sig för 2 veckor sedan för ett nytt jobb som han har fått. Firman som han ska jobba åt vill att han och Tomas börjar redan nu för att det är så mycket att göra. Dom har 1 månads uppsägningstid på sitt nuvarande jobb och därmed 2 veckor kvar. Så måndagen den 2 april bör han börja jobba åt nya firman. Det betyder alltså att lillebror lär komma till världen senast på måndag för att tobias ska "hinna" vara hemma sina 10 dagar. Blir det inte så, så kommer han ju börja sitt nya jobb med att vara hemma. Det känns ju inte så bra. Så snälla rara lilla bebis, låt denna situation bli så smidig som möjligt för oss nu när din pappa äntligen fått ett jobb som han verkligen vill ha. Vi längtar så efter sig nu ❤️

Idag hade jag mitt sista inbokade barnmorskebesök. Jag minns såväl när vi bokade in alla tiderna och då tänkte jag att jag absolut skulle ha fått barn den 13/3. Bara 3 dagar innan bf lixom. Men så blev det ju inte. Besöket gick iaf väldigt snabbt och smidigt. SF-måttet var 34 nu och därmed det största måttet jag haft som gravid. Iofs har jag aldrig varit hos barnmorskan så sent i graviditeten heller. Med Junelle hade jag ett bokat besök samma dag som hon föddes och med Mille missade jag också det sista inbokade besöket vad jag minns. Det känns iaf att bebisen börjar bli stor där inne nu. Uppskattningsvis gissar jag att bebis väger runt 3,3 kg just nu. Kan ju ha galet fel men jag har haft ganska så rätt känsla med dom andra två. Blodtrycket och hjärtljuden var som tidigare. Vikten låg på +10 kg nu, något mindre än de andra graviditeterna. Det enda som var förändrat var att bebis är fixerad nu, äntligen! Men det verkar inte spela någon roll. Han vill ju ändå inte komma ut. Även fast det är 3 dagar kvar til beräknat så känns det redan som jag gått över tiden. Är så less nu. Som tur är så mår jag bra. Annars hade jag nog sovit mig igenom hela den här veckan. Efter barnmorskebesöket gick jag till polarn o pyret och köpte en jacka till mille sen sprang jag runt på 5-6 affärer till, tills det tog stopp.  Kan du inte komma ikväll lilla vännen? 🖤

Igår morse vaknade jag tidigt av molande värk i mage och rygg. Inte riktigt samma värk som jag haft tidigare i samband med sammandragningarna. Det kändes annorlunda. Och kom och gick i intervaller. Så jag trodde nästan ett tag att smärtan skulle trappas upp. Men icke. Det fortsatte så hela dagen men mot kvällen avtog det helt och idag har jag inte haft någon sån smärta alls. Och väldigt lite sammandragningarna för den delen också. Jag som tom sa till Tobias igårmorse att "jag tror att bebis kommer idag". Iofs var det nog ganska bra för jag märkte på honom att han blev mera allvarlig och började förstå att det börjar närma sig ordentligt. Inom några dagar är vi trebarnsföräldrar! Imorgon är det moster Idas födelsedag och det vore ju lite typiskt om bebis ville dela födelsedag med henne. Annars tror jag att bebis kommer på tisdag då vi hade beräknat datum efter senaste mensen. Och dessutom skulle det bli 15 dagar mellan kusinerna, precis som mellan Leonell och Junelle. Vore lite roligt. Men samtidigt hoppas jag att bebis kommer den 17:onde. Nästa lördag. På min farmors födelsedag. Den känslan har vi haft hela graviditeten. Dessutom får bebis isf dela födelsedag med kusin Elvira :) Men bebis får gärna komma NU NU NU också! 

Vi klarade hela februari utan en enda sjukdag. Nu är det min tur att vara krasslig. Barnen Hr varit lite snoriga, Junelle är snorig. Men ingen feber och inte hängiga. Men det är jag. Sov som en kratta inatt pga halsen som var så tjock att jag knappt fick luft och näsan var helt igentäppt. Sen kom hostan på det också. Men jag har bara småhosta under dagen så vi får väl se var detta tar vägen. Jag hoppas iaf att lillebror vill komma ut snart även fast jag känner mig krasslig. Imorgon går vi in i vecka 40 (!!). Junelle föddes i vecka 39+0, alltså imorgon i denna graviditet! Det skulle vara underbart om lillebror var lika snabb som henne. Och dessutom skulle det vara lite roligt om båda sönerna var födda den 10:e. Men samtidigt hoppas jag fortfarande att det blir den 17:e. 

Jamen då var vi där igen. Jag jag ju tagit ut en föräldradag i veckan sedan jag började jobba för att skydda min sgi till 100%. Men nu är jag återigen föräldraledig på riktig. Mina 50 graviditetspenningsdagar är nu slut och jag har lagt in föräldradagar igen. Känns väldigt konstigt eftersom han ännu inte är född. Men gör jag inte det så får jag bara betalt för 15 dagar denna månad och det blir lite väl klent. Jag passade även på att planera resterande dagar fram till sommaren och kom fram till att  4,5 dag i veckan blev ganska lagom. Som

Idag har vi endast 9 dagar kvar till bf som är nästa fredag. Nästa vecka alltså?! Jag tror och hoppas fortfarande att lillebror väljer att komma ut innan bf för minns såväl hur det var att passera bf. Även fast jag hela tiden har försökt tänka att det bara är ett ungefärligt datum. Jag har snart druckit upp hela paketet med hallonbladste, försökte springa i backarna i helgen (gick sådär) och går nu i tankarna; vad mer kan jag göra för att få förlossningen att sätta igång? Eller åtminstone snabba på förloppet? Gå kan jag knappt göra då jag får sjukt ont och de senaste dagarna har haft en jäkla ischias i vänster rumpa/ben! Det låser sig ordentligt så att jag inte kan gå. Så snabba promenader är inte att rekommendera. Idag har jag storstädat hela huset (fick städhjälp idag så det gick väldigt smidigt och snabbt) tvättat upp allt i tvättkorgen, tvättat alla sängkläder, överkast och de senaste inköpta bebisplaggen. Och bäddat om alla sängar! Jag hann även en sväng till Gränby imorse och köpte två korgar till skötbordet. Det blev väldigt bra faktiskt. Jag insåg att det inte blev helt bra med att blanda bebisens blöjor med Junelles. Sen insåg jag precis nyss att jag inte alls tänkt på klädförvaringen intill skötbädden. Det finns ingen plats för ombyteskläder där just nu så det måste jag lösa. Jag tänker att det lär hända en och annan gång att bebis kissar/bajsar ner sig och behöver nya kläder på skötbordet. Så det måste jag klura ut. Jag hämtade även ut den 5:e och sista babyboxen idag som innehöll bl.a. blöjor, våtservetter, en napp och lite salvor mm. Jag älskar verkligen babyboxarna! 

Vi har haft en fullspäckad helg och igår eftermiddag var jag helt slut. I lördagsmorse kom mormor hit innan vi tog oss iväg på Uppsalas första barnmässa. Tobias åkte samtidigt till Öregrund för lite jobb. Barnmässan var väl ungefär vad jag hade förväntat mig. Ganska "tråkig" enligt mig. Det fanns litegrann att göra för barnen. Utklädda figurer att krama, elbilar, fiskedamm, trolleri, Pelle och maja osv. Men självaste utställarna var enligt mig inte så många intressanta. Det fanns ett lekdräkten för barnen och samt en restaurang med gott om sittplatser. Det som var postivt var väl att det inte var så mycket folk, så man slapp trängas. Men för Uppsalas skull var ju det mindre bra. Det kanske var mer folk på söndagen när Sean banan uppträdde. Lördagen spenderades sedan hemma till mello, som har blivit en favorit för barnen. Vi dansade och sjöng medan Tobias skruvade ihop det nya hallsystemet. På söndagen spenderade vi 3 timmar på Uppsalas alpina center i summersta. Det var första gången vi var där efter att ha haft noll koll på att det gick att hyra utrustning på plats där. Dessutom blev jag väldigt imponerad över hur pass "stort" det ändå var. 3 backar och 2 liftar. Och det var massa folk som åkte. Riktigt roligt! Men det roligaste av allt var att barnen älskade det. Milian var alldeles lyrisk och ville aldrig sluta åka. Eftersom att det bara var Tobias som kunde åka blev set otroligt tungt för han efter 2 timmar, men det var bara att köra vidare. Tyvärr fanns det inga pjäxor i Junelles storlek men hon lånade Milians så hon ändå fick prova. Såklart blev han hysterisk och skrek oavbrutet tills hans fick tillbaka utrustningen. Så Junelle fick bara prova ett åk. Hon var nöjd efter det. Det kändes så himla roligt eftersom både jag och Tobias ÄLSKAR det alpina på alla sätt och vis. Fjällen är tamefasen det bästa som finns!  Så nästa vinter blir det helt klart en sväng till fjällen. Vi har funderat länge på att åka till Norge och hälsa på gammelmormor Maggan och det skulle ju verkligen vara en perfekt resa till nästa påsk. Då har barnen hunnit bli ett helt år äldre och vi har hunnit träna lite mer. Skulle vara så himla roligt att komma iväg på det :) Lillerbror är ju dock för liten då men det löser sig på ett och annat vis.  Annars får det åtminstone bli Romme, haha. Som sagt var vi helt slut efter dessa 3 timmar i backen. Jag trodde att jag skulle gå sönder av smärta när jag gick upp för backarna. Min plan var att springa upp flera gånger för att eventuellt skynda på förlossningen men det var ju helt omöjligt. Jag var glad att jag ens kom upp för backarna en sisådär 5-6 ggr. Fy vad jobbigt det var! 

Jag tror att jag håller på att bli galen. Barnen här hemma är som iglar på varandra så fort dom kommer hem från dagis. Milian är världens retsticka och Junelle har ett sånt humör att man blir rädd för henne. Hon skriker och gråter tills hon skakar och det slutar väldigt ofta med att hon biter Mille om vi inte hinner stoppa henne. Det är väldigt frustrerande såhär i väntans tider när jag knappt kan ta mig upp från golvet för att försöka hinna på henne när hon blir arg. I förrgår lyckades hon bita Milian runt bröstvårtan så han blödde och har idag ett rejält bitmärke/sår där. Det känns så fruktansvärt när det händer, att man inte lyckas stoppa henne. Någon av er som har barn som bits? Vad satan ska man göra? Jag blir så arg och så ledsen varje gång för Milian blir ju såklart jätteledsen och jag blir ledsen för att han är ledsen och tycker synd om honom. Även fast jag vet att han varit dum och retat henne innan. Och Junelle blir alldeles förstörd efteråt för att hon vet att hon gjort fel men hon kan verkligen inte behärska sin ilska. Och i stundens hetta så blir jag (och Tobias om han är hemma) så arga på henne att hon blir rädd. Förstår ni känslan? Hur ska man bete sig i den situationen?