Nu har jag jobbat precis 3 månader som sjuksköterska och jag trivs så himla bra på thorax :) Om 3 månader ska jag ha 4 veckor semester och sen jobbar jag endast 1 vecka till innan jag går in i v. 32 och kan gå hem med havandeskapspenning. Det är fortfarande bara min chef som vet om detta. Innan 12 maj ska nästa schemaperiod läggas och innan dess bör jag ha talat om det på jobbet eftersom kollegorna kommer börja undra. Det känns lite pirrigt!

Jag och kärleken har fortfarande inte berättat om den stora nyheten för våra vänner men funderar på att göra det nu i helgen. Det kan vara skönt att inte behöva höra tjatet om alkohol på Valborg. Detta kommer även förklara för tjejerna varför jag inte ens har försökt att ta ledigt på Valborg :)

Så i helgen släpps nog bomben för jag är ju faktiskt i vecka 15!

Såhär började det. I augusti förra året bestämde jag mig för att sluta äta p-piller och detta för att jag gjort det sedan jag var 15 år och tyckte att det var nog. Jag har läst för mycket om biverkningar på lång sikt men framförallt slutade jag på grund av min hy. Det gick inte att få ordningen på den! Är dock tveksam på om det blivit bättre utan p-pillerna. En annan orsak till att jag slutade var också att jag läst att det kan ta upp till ett år innan mensen kommer igång igen efteråt och detta gjorde mig stressad. Så i augusti slutade jag alltså äta p-piller. Den 15 november fick jag mens igen, och gissa hur glad jag blev efter 3 månaders oro? Den 15 december återkom mensen igen och samma sak den 15 januari. Sen dess har jag inte sett till den. När det började närma sig den 20 februari fick jag en känsla av att den var försenad. Jag och kärleken började fundera på om jag kunde vara gravid men det kändes alltför overkligt. Vi köpte trots detta ett graviditetstest men lät det ligga i skåpet några dagar. Kring den 25 februari fick jag mens igen (trodde jag) så graviditetstestet fick ligga kvar i skåpet. Sedan kom min systers 18-års dag och jag drack mitt första glas vin på flera månader (så är det när man lever hockey). Veckan efter började jag må fruktansvärt dåligt till och från. Jag fick ont i tuttarna och trodde att jag var allvarligt sjuk, mådde illa med stort frågetecken varför, kände mig allmänt trött och tappade ALL motivation att träna! Det sistnämnda var nog det värsta. Då slog det mig igen: kan jag vara gravid? Men nej, jag hade ju haft mens. Jag började goggla och då kom vi fram till att hämta graviditetstestet ur skåpet iaf.

Jag läste på graviditetstestet att det kunde ta upp till 5 min innan man tydlig fick svar. Jag kissade på stickan och 5 sekunder senare fick jag svar. Från den 6 sekunden och därefter har jag haft en enda tanke i huvudet 22 timmar om dygnet: Jag är gravid! Jag och mitt livs kärlek ska få ett barn tillsammans!

Dessa underbara tankar har varvats med oro också. Tanken på missfall och hur stor procentandel som får missfall har skrämt mig. "Efter vecka 12 minskar risken för missfall med 65%". Visst kanske det är så men det betyder ju inte att jag inte är en av dem 35%.

Jag har lärt mig att man räknar veckorna från den sista mensens första dag och detta var ju den 15 januari. Jag trodde att jag fick mens i februari men har fått förklarat för mig att det ofta händer att man får en blödning i samband med att man egentligen skulle ha haft mens. Så räknat från den 15 januari så har vi idag gått in i vecka 15 (14+0).

Magen har börjat växa litegrann men det syns endast när jag är naken :) Vi har bara berättat för familjen och de allra närmaste ännu men ser fram emot att dela med oss av detta nu.

Det känns fortfarande overkligt att vi ska bli föräldrar men det känns så oerhört bra. Vi är så lyckliga och längtar redan efter vår lilla bebis :)