Just nu är jag inne i en bubbla känns det som. Jag försöker till 110% komma in i mitt nya jobb och allt som behövs läras för ett självständigt arbete. Därför är jag extra tacksam för hur bra det gått hemma i veckan. Tobias har skött alla 3 inskolningar parallellt med varandra och det har verkligen gått super. I början av veckan fick han ta med sig alla tre barnen till skolan för att stötta Milian en stund innan han kom igång. I slutet av veckan gick det jättebra att bara säga hejdå. Alltså, ni ska bara veta hur stort detta är för mig. Från den lilla lilla pojken som grät sig blå och klamrade sig fast vid våra ben påvägen med dagis till den här stora och modiga killen som vinkar och springer iväg och leker med sina kompisar. Och dessutom tycker han att det är "mycket roligare än förskolan". Så det känns väldigt positivt. 

Jag trodde aldrig att det här skulle kännas så jobbigt att skriva som det gör. Idag sålde vi vår kära vagn. Jag grät litegrann när köparna packade in den i bilen och litetill när jag såg hur tomt det blev i hallen. Men den står ju ändå bara där. Jag vet att vi kommer sakna den rätt ofta, men barnen är ju så stora nu. Junelle är ju 4 och åker inte vagn. Hon kan ju dessutom cykla nu. Behöver hon sitta så finns ju Nelions sovvagn som han ändå aldrig vill sitta i. Så det blir till att köpa en ihopfällbar skrinda till sommaren tror jag. Annars lär vi ju knappt kunna ta oss iväg på utflykter haha. Det känns väldigt tomt samtidigt som det ska bli skönt att kunna göra iordning lite mysigt i hallen där den har bott. Det är alltid mysigt att boa när hösten börjar närma sig. 

Alltså wow wow wow vilken helg vi haft. Jag kan faktiskt helt ärligt påstå att detta är bland de bästa helgerna någonsin. Så mycket känslor samtidigt. Det började redan i torsdagmorse med att mamma kom hit och vi alla följde med Milian till skolan för att visa mormor var det låg. Vi gjorde sedan avskedet vid skolan och både jag och Tobias tyckte att det var jättejobbigt. Milian också. Men för Junelle och nelion gick det väldigt bra. Dom är lite för små för att förstå hur lång tid 4 dagar är. Vi åkte sen hem och blev upphämtade av Camilla och Niclas för avfärd mot Nynäshamn.  Väl framme mötte vi upp resterande av gänget och bröllopshelgen kickades igång. Framme på Gotland åkte vi till hotellet och resten av gänget till stugan de skulle bo i. Vi alla 17 hade bokat bord på en av visbys mest populära tapasrestauranger och den levde verkligen upp till det. Galet god mat. Vi hade en otroligt trevlig kväll som avslutades redan kl 23 efter en härlig drink. Dagen efter åt vi en härlig hotellfrukost och hann även med glassmagasinet innan vi åkte vidare till Lummelunda och nästa boende. Vi mötte upp gänget och besökte lummelundagrottorna. Så himla häftigt! Efter det var det dags för incheckning i stugan och därefter gjorde vi oss iordning för kvällen. Hanna och Robin hade bokat upp ett jättemysigt ställe inne i Visby för lammgrillning för att få ihop gänget inför bröllopet. Så himla bra verkligen för vilken stämning det blev. Och inte för att överdriva så har jag nog aldrig ätit så god mat. Jag fyllde på tre gånger helt utan att skämmas. Var så sjukt gott! Kvällen avslutades redan kl 22 och alla gick hem glada och nöjda inför vad som väntade dagen efter. Självaste bröllopsdagen. Och herregud vilken jävla dag! Vi vaknade upp i stugan vid 08 och gjorde ordning frukost och gick ner till vattnet. Så himla mysigt. Efter det tog jag en löprunda längst havet. Bästa löprundan någonsin. Det var så enkelt att springa. Jag bara flög fram i medvind.  Efter det duschade vi och började göra oss iordning för kvällen. Vid 13-tiden åkte  vi mot kyrkan och redan här var allting så stämningsfullt. Jag började gråta redan i bilen. Sen var det kört. Jag vet inte hur mycket jag grät den dagen. Allting var såå fint och underbart. Jag ryser fortfarande av tanken. Mest för att jag är så otroligt tacksam för att ha så många underbara vänner så pass nära mig. Även fast vi ses sällan så känns det alltid som igår. Och vi har alltid så sjukt roligt ihop. Nu var det ett speciellt ögonblick för alla eftersom Hanna var först ut av alla att gifta sig. Vi var allihopa på plats, till och med Mathilda och Marius hade åkt från Norge med lilla Valle på 3 veckor. Mamma och pappa Billgert var med som hjälp så att dom kunde vara med på bröllopsmiddagen. Helt amazing. Det är bara äkta vänner som gör sådan. Så himla fint gjort.  Bröllopet var drömmigt. Ingenting kunde ha blivit bättre. Sittningen, toastmastern och toastmadame var helt outstanding. Så sjukt sjukt grymma. Sittningen var mellan 17-23 och det var underhållning inplanerat för varenda minut. Med pauser. Så bra gjort verkligen. Hela sittningen avslutades med vårat alldeles egna spex som vi övat på i 3 månader. Och det blev väldigt lyckat. Efter spexet startade vi festen med att tåga in allihopa in på dansgolvet. Sen dansade vi oavbrutet i 3 timmar. Och då menar jag oavbrutet. Allting var så så bra och Hanna och Robin är verkligen mer än nöjda med dagen. Och alla vi andra också. 

Fy vilken vecka detta är/kommer att bli känslomässigt. Igår var Mille i skolan för första gången och minstingarna hos dagmamman. Eftersom vi kör parallellt så fick Milian väljaren som skulle med. Jag fick alltså missa första dagen. Men vi följde med allihopa och vinkade. Dock missade det jag absolut inte ville. När alla 600 barn sjöng domarringens egna sång ute på gården. Tårarna hade sprutat på mig. Nästa år ska jag ta ledigt för detta måste jag se. Idag fick jag däremot följa med och tårarna rann såklart när Milian ställde sig i ledet, tog lärarna i handen och gick in i klassrummet. Det gick bättre än igår för då tog han inte i handen. Sen blev det dock jobbigt när dom ropade upp hans namn och han skulle säga nånting han tyckte om att göra. Han svarade inte. Men sen släppte allting och jag fick inte ens vara bredvid honom. Så skönt. Vi får se vem som följer med imorgon. På torsdag ska han klara sig själv. Så nervöst men jag är säker på att han kommer klara det bättre med våran frånvaro. Junelle och Nelion kör en liten mjukstart med max 2 timmar per dag denna vecka. Imorgon ska dom få lunch första gången. Men vi väntar med att lämna tills nästa vecka eftersom vi ska till Gotland på torsdag. Och ja, där har ni den största oron. Vi ska alltså för första gången vara borta från barnen i 4(!!!) dagar. Helt galet länge ju. Jag är inte alls orolig för barnen, jag ör orolig för hur jag själv ska klara av att vara borta så länge från dom. Det känns oroligt tryggt och skönt att dom är med min mormor. Den största oron ligger nog i att Milian ska vara i skolan och jag inte kan vara där när jag egentligen borde. Min känslor säger att jag borde. De flesta barnens föräldrar har redan "lämnat" sina barn och hälften går på fritids redan denna vecka. Så jag är ändå glad att mamma hjälper oss så han slipper det.  Sen tror jag dock att han kommer älska fritids. Men innan han lär känna skolan, kompisarna och personalen är det bäst såhär. Enligt mig. 

Livet är så fantastiskt med alla dess kontraster det innehåller. I går fyllde våran dotter F Y R A år. 

Herregud vilken helg det varit! I fredags var vi hela familjen bjudna på kräftskiva. Det var så himla roligt att barnen kunde följa med och ännu bättre att det var i björklinge för så kunde mamma komma och hämta barnen när dom ville hem och sova. Vi hade tänkt gå hem tidigt med tanke på bröllopet dagen efter men så blev icke fallet. Vi gick istället hem bland dom sista. Vi hade väldigt trevligt med andra ord. Och då ska ni bara veta hur trevligt vi hade det dagen efter! Det blev ett riktigt pangbröllop för Tobias fina syster och hennes Fredrik. Allting var så otroligt fint ordnat in i minsta detalj och stämningen var sådär alldeles allldeles ljuvlig hela dagen. Riktigt lyckat blev det. Tack herr och fru Berlin för det. Magiskt verkligen. 

Just för tillfället är det otroligt mycket tankar och känslor att bearbeta. En av mina bästa vänner fick barn i veckan och jag är alldeles överväldigande glad över detta. Dessutom fick jag idag reda på att en annan av mina väldigt, väldigt nära vänner är gravid. Med sitt första barn. Mina vänner börjar alltså den tiden i livet som jag precis just nu om 3 veckor avslutar. Jag kan verkligen inte skriva detta utan att börja gråta. De flesta av mina vänner, mina systrar och flera i min närhet har denna magiska tid framför sig. Min tid som föräldraledig är slut. Om bara 2 veckor börjar min lilla bebis hos dagmamman och min stora kille i förskoleklass. Och min stora tjej fyller fyra år på söndag. Och har mindre än två år kvar hos dagmamman. Alltså hur sjukt är inte allt detta? För 6 år sedan väntade VI vårat första barn. Nu har 6 år passerat och nu ska jag arbeta i 35-40 år. Dag ut och dag in. Jag vill ju vara med mina barn. Alltid oavsett även fast dom är hur jobbiga som helst ibland. Tiden med dom är viktigast av allt. Och nu är dagarna tillsammans med dom alldeles strax slut. Nu får vi spendera 3 timmar tillsammans innan läggdags på kvällarna. Hur fasen kan det vara såhär? Kan inte vi som vill vara med våra barn få vara det? Och dom som vill lämna bort sina barn få göra det? Kan man inte få välja själv? Varför handlar allting om pengar? Fy sjutton hur det ska vara. 

Imorgon ska vi städa här hemma och jag ska rensa bland alla barnens kläder. Jag har redan börjar inhandla ytterkläder och skor till hösten till barnen då jag vet att det alltid brukar krävas mycket tid för att hitta bra begagnat/nytt. Milians lista är alltid längst (även i år) och Junelles kortast. Bara för att det är hon som fyller år om en vecka. Jag har ingen aning om vad vi ska ge henne i present. Så svårt. Hon kan ha allting efter Milian från förra året och året därpå men kanske att hon ska få nånting nytt hon också. Så svårt.  Hon önskar sig ingenting speciellt heller. Vad önskar sig era 4-åringar i present?