Den 21/3 kl 02.39 föddes vårat tredje mirakel. Även han är alldeles underbar precis som sina syskon. Efter kvällen med "förvärkar" som avtog den 19/3 så startade värkarna igen kl 12 mitt på dagen den 20/3. Jag började klocka dom direkt för jag kände att dom var ganska regelbundna från start. Första timmen kom dom med 7-8 minuter mellan. Jag tänkte såklart "yes, äntligen. Nu är det dags". Efter ca 1,5 timme ringde jag hem Tobias från jobbet och då var värkarna fortfarande oregelbudna med 5-10 min mellan. Några var regelbundna med 5 min mellan i ca 20 minuter men därefter återgick dom till 8-10 minuter mellan. Kl 16 valde jag att ringa till förlossningen och meddela läget och dom välkomnade oss när vi kände att vi var redo. Värkarna fortsatte vara oregelbudna i samma intervall men kl 19 valde vi iaf att åka. Jag tänkte hela tiden på Junelles förlossning och att det skulle kunna slå om när som helst. Väl utanför förlossningen hade jag inte haft någon värk på hela vägen (över 10 min) så då valde vi att vänta och klocka två värkar till. Vi åkte och handlade lite och körde runt något varv. 19.45 gick vi in iaf och då upplevde jag ändå att senaste värken kanske hade blivit lite mer intensiv. Men det kändes på något vis löjligt att vi "redan" var på plats. Vi fick iaf komma in på ett rum och ctg kopplades upp. Samma visa där. 3 värkar på 25 minuter. Alltså inte så tätt som dom hade velat. MEN efter vaginal undersökning visade det sig ändå att dessa värkar gjort verkan för jag var öppen 5 cm. Tack och lov! Men fy satan vad det gjorde ont när hon undersökte. Det var tydligen svårt att komma åt för tappen låg bakåtlutad. Och efter undersökningen började jag blöda en del.  Eftersom värkarna var glesa så frågade barnmorskan om jag ville bada för att kunna slappna av och kanske få igång dom lite mer. Så jag la mig i badet i ca 1,5 timme och väl där började värkarna tillta och göra lite ondare. Men det gick fortfarande väldigt bra. Jag hittade en väldigt bra ställning i badkaret och klarade nog ca 10 värkar på ett och samma ställe. Tobias hjälpte mig att andas rätt genom varje värk. Efter 1,5 timme kände jag att det kanske var dags att röra på mig mer för att få ner bebisen ännu mer. Så vi gick upp och hade nu fått ett förlossningsrum. Barnmorskan som nu hade gått på sitt nattpass välkomnade oss och frågade om jag ville bli undersökt igen. Men det ville jag inte. För det var värre än värkarna, helt klart! Så hon föreslog att jag skulle försöka testa olika ställningar, pilatesboll mm för att försöka få värkarna att komma tidigare men det hände fortfarande inte så mycket. Hon instruerade lustgasen som jag var lite tveksam till men jag valde ändå att testa på lägsta nivån. Och jag fastnade faktiskt för den och fortsatte att använda den genom hela förlossningen. Värkarna fortsatte att komma med 7-10 minuter mellan och när klockan var 00.45 sa barnmorskan att det var dags för att undersöka igen för att se att vi inte bara står och stampar. Jag sa till Tobias att nu måste jag ju ha öppnat mig till minst 8-9 cm men icke. Bara 7 cm (!). Då blev jag riktigt besviken och kände bara att jag blev tröttare och tröttare. Jag blev jättetrött av lustgasen. Barnmorskan var med oss mestadels på salen och sa tillslut att vi måste försöka få vattnet att gå för då kommer värkarna tätare. Hon sa också "föder man barn snabbt så brukar barnet komma när vattnet går". Precis som mina tidigare förlossningar. Vi provade några ställningar och tillslut sa barnmorskan att vi fick en timme på oss annars skulle hon ta hål på hinnorna. Efter ett par minuter ställde jag mig upp och då gick vattnet ganska direkt. Men ingenting hände med värkarna.  Barnmorskan kom tillbaka och sa att hon var tvungen att undersöka igen för att se om det bara blivit pyspunka, och det var precis vad det hade så hon tog bort dom sista "kanterna". Och fy fasen vad det gjorde ont! Det var bland det värsta under förlossningen tror jag. Klockan var nu strax efter 02 och allt vatten hade gått. Det tog en stund till innan värkarna blev till krystvärkar. Jag kände aldrig den riktiga vändningen utan tyckte att värkarna hade i stort sett samma kraft hela tiden. Så när det väl var dags att krysta så fick jag ingen kraft. Jag försöka trycka på allt vad jag hade men det kändes inte som att det hände ett dugg. Men barnmorskan sa att det hände massor. Märklig känsla. Iaf så räckte det med en krystvärk tills hon kunde se att han hade mycket hår. Då fick jag lite energi och kraft till nästa värk. Barnmorskan berömde mig hela tiden och sa att det var riktigt nära nu. En krystvärk till sen hamnade vi i det värsta läget under hela förlossningen. När jag inte fick krysta och halva huvudet (och axlarna) var ute. Värsta smärtan någonsin. Min kropp klarade inte av att stå emot den kraften så jag var bara tvungen att trycka bort huvudet ändå. Men barnmorskan höll emot, samtidigt som hon höll stenhårt i dom varma handdukarna mot huden. Jag kände hur huvudet och axlarna åkte tillbaka igen när hon höll emot. Då blev jag så så frustrerad att jag bestämde mig att NU SATAN SKA HAN UT. Sen tog det nog bara en halv minut så tog barnmorskan mina händer och förde dom ner mellan benen och sa "Emelie, nu kommer han! Ta emot din son". Och jag kände en liten, liten, kladdig och lite knubbig och underbar skapelse i mina händer. Och förde själv upp honom på mitt bröst. Plötsligt låg han där och var sådär alldeles underbar som jag hade föreställt mig i 9 månader. 02.39 den 21 mars. Lyckan var obeskrivlig samtidigt som jag fortfarande hade såå ont. Smärtan försvann lixom aldrig. Eftervärkarna startade på en gång. Moderkakan kom ut efter några minuter och Tobias klippte navelsträngen. Eftersom att jag inte klarade att hålla emot när huvudet var halvt ute så trodde jag att jag sprack från ystad till Haparanda MEN (hör och häpna) inte en enda liten skråma. Helt otroligt. De andra förlossningarna har jag behövt sy några få stygn men nu var det helt utan synliga spår. Allt tack vare världens bästa barnmorska! Hon var verkligen grymt proffsig! Jag skakade i benen av smärtan från magen. Den var verkligen hemsk. Jag bara låg och oroade mig för när barnmorskan skulle komma och klämma på magen. Men det gick ganska bra. Efter det lämnade både barnmorskan och undersköterskan rummet och allting var äntligen klart. Jag tog smärtis och kände att jag äntligen kunde slappna av och njuta. För äntligen var han här och han är minst lika perfekt som sina storasyskon. Han vägde in sig på 3400 gram och 51 cm. Huvudomfånget var 34 cm, precis mitt emellan storasyskonen.   Lite lustigt ändå att min känsla stämde ganska bra även denna gång. Jag gissade på 3420 gram dagen innan han föddes. Med Milian gissade jag rätt med bara 10 grams marginal. Med Junelle minns jag inte. Märkligt att man känner på sig sånt där ändå.