Fy vilken vecka detta är/kommer att bli känslomässigt. Igår var Mille i skolan för första gången och minstingarna hos dagmamman. Eftersom vi kör parallellt så fick Milian väljaren som skulle med. Jag fick alltså missa första dagen. Men vi följde med allihopa och vinkade. Dock missade det jag absolut inte ville. När alla 600 barn sjöng domarringens egna sång ute på gården. Tårarna hade sprutat på mig. Nästa år ska jag ta ledigt för detta måste jag se. Idag fick jag däremot följa med och tårarna rann såklart när Milian ställde sig i ledet, tog lärarna i handen och gick in i klassrummet. Det gick bättre än igår för då tog han inte i handen. Sen blev det dock jobbigt när dom ropade upp hans namn och han skulle säga nånting han tyckte om att göra. Han svarade inte. Men sen släppte allting och jag fick inte ens vara bredvid honom. Så skönt. Vi får se vem som följer med imorgon. På torsdag ska han klara sig själv. Så nervöst men jag är säker på att han kommer klara det bättre med våran frånvaro. Junelle och Nelion kör en liten mjukstart med max 2 timmar per dag denna vecka. Imorgon ska dom få lunch första gången. Men vi väntar med att lämna tills nästa vecka eftersom vi ska till Gotland på torsdag. Och ja, där har ni den största oron. Vi ska alltså för första gången vara borta från barnen i 4(!!!) dagar. Helt galet länge ju. Jag är inte alls orolig för barnen, jag ör orolig för hur jag själv ska klara av att vara borta så länge från dom. Det känns oroligt tryggt och skönt att dom är med min mormor. Den största oron ligger nog i att Milian ska vara i skolan och jag inte kan vara där när jag egentligen borde. Min känslor säger att jag borde. De flesta barnens föräldrar har redan "lämnat" sina barn och hälften går på fritids redan denna vecka. Så jag är ändå glad att mamma hjälper oss så han slipper det.  Sen tror jag dock att han kommer älska fritids. Men innan han lär känna skolan, kompisarna och personalen är det bäst såhär. Enligt mig.