Sorgligt
Jag trodde aldrig att det här skulle kännas så jobbigt att skriva som det gör. Idag sålde vi vår kära vagn. Jag grät litegrann när köparna packade in den i bilen och litetill när jag såg hur tomt det blev i hallen. Men den står ju ändå bara där. Jag vet
att vi kommer sakna den rätt ofta, men barnen är ju så stora nu. Junelle är ju 4 och åker inte vagn. Hon kan ju dessutom cykla nu. Behöver hon sitta så finns ju Nelions sovvagn som han ändå aldrig vill sitta i. Så det blir till att köpa en ihopfällbar skrinda
till sommaren tror jag. Annars lär vi ju knappt kunna ta oss iväg på utflykter haha. Det känns väldigt tomt samtidigt som det ska bli skönt att kunna göra iordning lite mysigt i hallen där den har bott. Det är alltid mysigt att boa när hösten börjar närma
sig.
Alltså hörri? Jag är så besviken på livet. Är det verkligen såhär det ska vara? Jag började jobba i måndags och har bara jobbat 4 dagar men känner redan nu att jag vill gå ner i tid. Jag är helt färdig av allt nytt och hinner inte ens prata med alla mina
familjemedlemmar när jag kommit hem innan nattningsprocessen drar igång. Jag känner mig typ lite deppig över det här. Men jag får stå ut i 2 månader, för pengarna måste ju in. Sen ska jag jobba MAX 80%. Som det har varit denna har jag inte varit
hemma förrän 16.30-16.40 tiden. Det tar ca 30 minuter att ta dog igenom stan och då har jag provat olika vägar. Så nu cyklar jag istället. Det tar ca 20 men då trampar jag full fart och är genomsvettig när jag kommer fram (ingenting mig emot, får
ju gratis vardagsmotion). Mitt mål är att cykla så ofta jag kan men det kommer kräva litemer när jag ska lämna alla tre barnen så då kanske bilen är enklast. Iaf i vinter. Sen när jag går ner i tid kommer jag att sluta runt 15 och då är
det en helt annan trafiksituation genom stan. Så det är bara att stå ut. Inte nog med att vara ny på jobbet och massor med ny information och kunskap som ska in så fick jag idag livets värsta migrän. Jag har ju hört att man kan kräkas av
migrän. Jag har aldrig gjort det men idag var det nära. Trots 2 alvedon och 1 Ipren så kom huvudvärken som en blixt och åskan slog ner rakt i mitt huvud. Fy fan. Så sjukt jobbigt att vara ny på jobbet i ett sånt läge. Det var bara att härda
ut. Som tur var gick huvudvärken över efter 3 timmar och synen kom också tillbaka. Nu när jag äntligen lyckats koppla ihop detta i samband med mens så ska jag söka för detta så jag har vid behovs tabletter att ta när det blir akut. Det verkar nämligen
som stt migränen blivit värre än den var innan graviditeterna.
Bortsett från att vara "ny på jobbet" och hela tiden känna sig dålig är inte riktigt min grej. Jag vantrivs i den positionen. Men det blir bättre för varje dag som går. Alla kollegorna är så otroligt snälla och välkomnande så jag känner verkligen
att jag trivs i gruppen. Och arbetet i sig är jag inte orolig för alls. Däremot alla olika system som jag ska lära mig och alla dessa användarnamn och lösenord. Blir alldeles gråhårig. Men det sätter väl sig också snart kan jag tro.
Trackback
