I helgen hände någonting fruktansvärt i byn där jag är uppvuxen. Där jag i den åldern sprang ute med mina kompisar på kvällarna och hade hur roligt som helst. Utan att någonsin tänka tanken på att någonting farligt skulle kunna hända. Jag var aldrig rädd. Aldrig. I helgen var det en 16 årig pojke som fick sätta livet till för att han skyddade sin kompis som blev hotad. Flödet bara flödar med en massa uppdateringar från anhöriga, vänner, bekanta, okända osv som är berörda. Jag känner mig själv helt krossad inombords. Hur i helvete kan nånting sånt här ens hända? Jag kan inte sluta tänka på detta och på familjen som har förlorat sin son och bror. Och inte heller på andra sidan. Familjen till den son som är skyldig till att ha släckt någon annans liv. Innan denne själv ens har blivit 18 år. Den familjen tänker jag minst lika mycket på. Som någon så fint skrev så är det en gärningsman, det är inte en hel familj att skylla. Nej, fy satan vad detta berör.  Många tårar igår och idag.