Alltså?!?! Fattar ni vad jag blev ställd. Jag var ju reserv 42 och plötsligen blev jag antagen. Jag sökte ju faktiskt bara för att se mina möjligheten och nu är jag ANTAGEN! Så galet. Jag blev genast glad, orolig, tankspridd, rädd, förväntansfull på samma gång. 100 frågor snurrade i mitt huvud samtidigt. Jag ringde upp ansvarig person på universitetet som gav mig till idag kl 10 på mig att svara ja eller nej. Eftersom jag endast var reserv så har jag inte ens talat om detta för min chef. Och i och med  läget som är på jobbet just nu så känner jag att jag inte har mage till att vara så pass ego som jag skulle kunna vara. Enligt kollektivavtal  kan jag som provanställd säga upp mig och sluta direkt. Om jag förstått rätt. Så jag har valt att ansöka om att skjuta upp min plats till nästa vår. Även fast jag gärna hade velat detta nu. Det är flera andra bitar sol måste fungera i detta också. Bland annat den ekonomiska biten. För att detta ska vara möjligt måste jag även ansöka om studielön, jag behöver skaffa kursmaterial, vi lär planera om barnens dagar på skolan/förskolan osv osv. Och dessutom började utbildningen i måndags. Så även fast jag såg möjligheter i det hela igårkväll så känner jag nu efter beslutet att beslutet jag tog var det bästa. Då kan jag mentalt förbereda mig i ett år. Men som jag känner just nu så ser jag fram emot detta mycket och hoppas innerligt att det är möjligt att få 100% studielön. Det vore drömmen. Visst, det kommer bli annorlunda. Den första tiden kommer vara tuff med mycket jobb, mycket skift. Nattjobb. MEN, tänk att få jobba med det absolut häftigaste i livet? Jag kommer ju leva drömlivet delux. Dessutom är detta 2,5 år framåt och Nelion kommer att vara 4,5 år när jag kommer börja jobba. Junelle kommer att vara 7 år och Milian 9 år. Det är lite skillnad när barnen börjat bli större. Tyvärr hatar jag att plugga, men jag tror att detta kommer att bli svinkul oavsett vad jag läser. Det är ju så oroligt intressant. Intresset ligger mig så nära hjärtat man kan komma. Dröm dröm dröm.