Utvecklingssamtal

Igår hade vi utvecklingssamtal med (om?) Junelle. Tobias åkte själv för tiden passade inte riktigt med Nelions sovrutin osv. Iaf så fick vi massa beröm av den nya förskolechefen. Hon tyckte att vi hade så bra rutiner och så bra "ordning" på barnen. Hon tyckte även att jag hade så himla bra tålamod med barnen även fast hon märkt att vi har det tufft med Nelion. Därför ville hon/dom försöka underlätta för mig vid lämningar/hämtningar. Så det känns väldigt bra. Vi har inte hunnit pratat vidare om det än men ska försöka hinna göra det imorgon eller nästa vecka. Förra veckan när Nelion sov i vagnen så ringde jag in ca 10 minuter innan hämtning och bad dom klä på sig. Och det är ett alternativ att fortsätta med för dom lyssnar alltid bättre på pedagogerna än på mig, hehe. När jag kommer kan det ta oss 20-30 min att ta oss iväg för att dom vägrar klä på sig osv. Och då har jag alltid en bebis som klänger under tiden. Nu när han sitter själv är det liiiite lättare men det gäller att vara snabb för han ledsnar sjukt fort. Så att dom är färdigklädda när vi kommer och han sover skulle vara jätteskönt eftersom vi ändrat sovrutin och han troligtvis kommer att somna påvägen till förskolan. 

Junelle är väldigt lik Milian till sättet och har också en fasad som är svår att spräcka till en början. Enligt personalen så spricker fasaden snabbare om lämningen på morgonen går snabbt. Och när den har spruckit är hon en enda stor clown. Hon är rolig, klok, glad, sprallig och har en väldig fantasi. Hon har otroligt bra tålamod. Och en riktig pratkvarn. När jag hörde Tobias berätta allt detta så kände jag sådan lättnad, för det är precis så våran lilla älskade Junelle är. Finns ingen underbarare när hon är i sitt essä. Så mysig och härlig. Så jag är väldigt glad över att hon är så för det är ett tecken på trygghet. Förskolechefen har bara jobbat sedan september men har läst av Junelle så bra hittills. Hon hade även förstått/fått höra hur jobbiga lämningar vi har haft med båda barnen och hur Milian var på ugglan osv. Då fick vi det bekräftat ännu en gång. Det är barn som har dom starkaste banden till föräldrarna som beter sig så och har som svårast att bli lämnade. Men givetvis är alla barn olika men oftast är det på det viset. Sen har det ju såklart med vana att göra också. Är man van att bli  lämnad till annan än föräldrarna så kanske det även är lättare att lämna på förskola. 

Med andra ord så är jag så himla stolt över våran treåring som har klarat detta så himla bra ändå. Att gå från en grupp på fyra barn till att nu vara i större grupp mellan 10-20 barn. Hon är en tuff tjej, det är hon. 

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback