Jag lever ännu i bubblan här hemma. Jag är så förälskad i våran lilla kille. Det dåliga samvetet över att inte hinna krama och pussa dom andra i familjen lika mycket som tidigare sköljer över mig flera gånger per dag. Idag har jag kommit på mig själv med en käftsmäll. Jag har alltid tänkt att jag ska försöka vara bara Emelie även fast jag alltid kommer vara mamma Emelie. Det är inte ofta jag bara är Emelie men jag tycker att det är viktigt att få vara det ibland. Innan jag fick barn så tänkte jag att jag skulle vara precis samma Emelie även fast jag blivit mamma. Och så kan jag till 100% säga att jag inte känner idag. Ikväll skulle jag ha träffat mina tjejkompisar men jag var alldeles för trött för att orka det. Dessutom kände jag att det inte var värt att offra en hel lördagskväll i bebisbubblan för att det. Jag vill ju egentligen bara sitta hemma i soffan med min familj och min lilla bebis hela livet. Ingenting är viktigare. Allting annat kan vänta. Förstår ni hur jag menar? Inget illa menat till mina vänner. Jag menar att bara Emelie finns inte riktigt just nu. Emelie är just nu endast mamma Emelie och hon befinner sig i en bebisbubbla med sin son som är 17 dagar gammal. Den här tiden kommer aldrig tillbaka och den är så underbar. Jag vill ta till vara på varje sekund. Älskar min familj, älskar livet, älskar att vara mamma Emelie. Just idag älskar jag det lite mer än att vara bara Emelie.  Är denna känsla någonting man ens kan föreställa sig och uttala sig om innan man blivit förälder? Svar nej!