De senaste två månaderna har varit väldigt tuffa på flera sätt. Den 23/7 fick vi plusset på stickan för fjärde gången. I januari i år fick vi plusset för tredje gången som slutade med ett tidigt missfall i vecka 4-5. Missfallet skedde dagen innan jag planerat skulle göra en abort. För mig var detta beslut inte alls svårt att ta i den situationen vi var i då. Jag mådde väldigt dåligt i min ångest och kunde knappt ta hand om mig själv. Så att tänka på en ny graviditet fanns verkligen inte då. Så när missfallet kom så tänkte jag bara "det här var menat". Sen var det inte mera med det egentligen. Jag mådde aldrig dåligt över det missfallet och gör inte idag heller. Efter det började vi sälja av alla bebisgrejer. Vi hade bestämt oss för att det var Tillräckligt med två barn. Allting var så jobbigt med förskola och allt var det nu var. Under våren provade jag tre olika preventivmedel varav endast ett fungerade för mig/oss - kondom. Enligt mig ett oerhört underskattat och gudomligt preventivmedel för folk som kommer ihåg att använda den/det. Lika gudomligt är det inte när det glöms bort att användas som vi gjorde på midsommardagsnatten. Resultatet av detta blev att vi dagen efter fick testa på ytterligare ett preventivmedel, nämligen akut-P-piller. Exakt en månad senare fick vi svar på att även detta preventivmedel var värdelöst för oss. JAG VAR GRAVID. Det första jag gjorde var att ringa till familjeplaneringen på ackis för att försöka få en tid för rådgivning. Så fortsatte jag i 2 veckors tid utan att få ett enda svar i telefonen. Eftersom att jag redan då var i vecka 8 och började känna mig lite stressad över situationen så bokade vi ett tidigt ultraljud. I vecka 9+2 fick vi göra ett sånt och det var först efter det som
Vi började förstå och acceptera att vi troligtvis kommer att bli trebarnsföräldrar. Det som fick mig att känna "det här är menat" var att beräknat förlovningsdatum efter det tidiga ultraljudet blev 17/3. På farmors födelsedag. Jag fick en känsla av att farmor har skickat oss denna glädjen och att hon vill att ännu ett barn ska få växa upp i hennes trädgård. Att gå i flera veckor och bara vela fram och tillbaka och tänka på allt positivt och allt negativt gjorde bara allting till en soppa i huvudet. Vi valde att vänta med att berätta för nära och kära till efter vecka 12 just för att vi ville vara ensamma om att ta beslutet. Det är så lätt att bli påverkad av andras ord i ett sånt här beslut.
Vi valde att göra kub-test även denna gång och det kändes faktiskt ännu mera skönt att ha gjort det denna gång än vad det gjorde sist med Junelle. Efter kub-testet var det som att glädjen och lyckan kom ikapp oss. Innan hade vi haft svårt att känna den här riktiga bebis-lyckan som vi gjort tidigare. Idag känns det helt annat. Nu längtar vi och planerar minst lika mycket som vi gjort dom andra gångerna. Det är fantastiskt hur spännande en graviditet kan vara fast man gjort det så pass nyligen två gånger! Det är lika spännande att byta vecka varje gång och få bläddra i appen och läsa vad som händer med bebisen i nästkommande vecka, att känna första fosterrörelsen, att få träffa barnmorskan igen, att få vänta och längta till RUL men mest av allt - att få gå och fundera på vad det ligger för liten plutt där inne och gror. Det känns ibland orättvist att våra liv ska berikas med ytterligare kärlek och ytterligare glädje som ett barn ger. Men samtidigt så tänker jag är detta är livet för mig. Ingenting annat betyder mer än kärleken från min familj. Min familj är mitt liv. Jag älskar dom så himla mycket. Idag kan jag inte tänka mig annat än ett liv med tre barn eftersom det snurrar i mitt huvud hela tiden. Även fast jag har ytterst svårt för att föreställa mig hur det kommer bli. Jag är faktiskt livrädd. Men en sak är jag iaf säker på. Barnet kommer bli älskad och få lika mycket kärlek som syskonen.
Jag mådde väldigt dåligt från vecka 9-13, i stort sett hela augusti. Jag mådde illa till och från och var sjukligt trött. Nu mår jag jättebra och illamåendet verkar ha gett sig. Vi är idag i vecka 16 och efter kubtestet fick vi bf 16/3, dagen före min farmors födelsedag. Jag har känt bebisen röra sig sedan vecka 14, snart i 2 veckor. Det är fortfarande otydliga rörelser men jag känner den lille lite hela tiden. Med Junelle kände jag samma känsla någon dag innan vecka 16. Med Milian var det efter RUL, säkert i vecka 19-20. Det känns så roligt att äntligen få dela med sig av detta som vi hållt för oss själva i 2 månader.
Barnen förstår mer och mer. Junelle pratar mycket med bebisen och säger "förlåt bebisen" när hon råkat knuffa till magen. Hon har också frågat "bebisen, har du någon snopp eller en pulla? Kommer du ut snart". Barn är för härliga! Jag är såååå glad över att få ge mina barn ytterligare ett syskon. Det känns fantastiskt att få ge Milian ett syskon när han kommer vara 4,5 år. Han kommer nog reagera på ett helt annat vis då än vad han gjorde när han var 1 år och 9 månader och Junelle kom. Det känns och skönt att Junelle också är stor nog att förstå vad detta innebär. Honköns redan idag såååå mycket större än vad Milian var när hon föddes. Så jag tror att båda deras åldrar är väldigt bra för att få ett syskon.
