Alltså fy satan alltså. Jag hade verkligen glömt hur det var att lämna ett hysteriskt gråtande barn på dagis. Igår började det hela med att mille sa att han ville vara hemma. Sen fortsatte han och sa att han var trött och ville sova hela dagen osv. Då blir man självklart misstänksam eftersom han har varit hängig till och från i ca 2 veckor pga halsen. Det gick ändå hyfsat bra att komma iväg men så fort vi hade lämnat av Junelle började han igen. Och väl framme på dagis så bröt protesten ut. Han grät och skrek hysteriskt. Jag fick bära honom in och försökte klä av honom i hallen men det gick inte. Jag insåg ganska snart då att jag inte skulle hinna vara i tid till jobbet. Jag satte mig ner med honom och försökte i lugn och ro klä av honom och försöka få honom att förklara vad som var fel. Då sa han vara att det var tråkigt på dagis och att han ville sova. Då brast det verkligen för mig. Han som verkligen har älskat sitt dagis och alla sina kompisar där som han har så roligt med varje dag. Jag började tänka: Ska jag ta hem honom igen och ringa jobbet och säga att jag vabbar? Eller ska jag lämna honom här och chansa på att han verkligen är 100 frisk? Jag frågade såklart om det var nånting som hade hänt eftersom han inte ville vara där men det var det inte sa han.  Efter ca 30 minuter så lugnade han sig och jag kunde lämna honom utan att han grät. Men det kändes förjävligt. Jag grät hela vägen därifrån och kom 30 minuter sent till jobbet. Direkt när jag kom fram till jobbet ringde jag förskolan och då var han igång och lekte. Men hela dagen var jag sååå orolig. Tobias hämtade honom iaf tidigare på förskolan och då fick han informationen om att det hade gått bra och att han hade lekt som vanligt. Men han hade en svacka vid sångsamligen. Så imorse var det exakt samma visa igen. Han började på samma sätt och fortsatte på samma sätt. Väl på förskolan betedde han sig som han kunde göra förr i tiden. Han kastade sig och skrek och sparkades. Sen fortsatte det så enda tills jag gick. Jag lämnade honom hysteriskt gråtande och han kastade sig och slog i dörren när jag gick. Han lyckades även få upp dörren och ropade efter mig "mamma jag vill vara med dig hela dagen". Jag grät såklart hela vägen till jobbet och ett bra tag därefter även idag. Så idag kom jag också 30 minuter sent. I sånna här lägen så spelar det faktiskt ingen roll. Det är bara tid. Känslor övervinner all tid i sånna här situationer för mig. Mina kollegor förstod mig helt när jag väl kom till jobbet och jag tror nog inte att någon mamma hade känt på annat vis en sådan situation. Såklart att barnens mående går före jobbet. Idag tog det bara 20 minuter innan jag fick en bild och två sms om att det var bra nu och att han själv hade gått ner och klätt av sig efter bara någon minut. Vad kan detta vara? Är det någon fas? Eller  är han kanske extra känslig just nu? Känslig ålder? Det enda som skiljer sig från det vanliga är att han varit borta en del eftersom han varit sjuk till och från. Och ingenting speciellt verkar ha hänt på förskolan. Det vet jag ju inte säkert men jag tror att Mille skulle berätta om det var så. Usch vad ledsen jag blir av det här...