Trötthet

Sen jag blev mamma har jag förstått att det finns flera olika typer av trötthet. Och i väldigt många olika intervaller. När Milian var bebis förändrades våran sömn väldigt mycket i och med att jag ammade. Sömnen förändrades eftersom att jag blev störd 1-20 ggr per natt. I 9 månader framförallt. Jag minns såväl när jag kände att jag påverkades så pass mycket negativt av den störda nattsömnen så att jag ville bryta det. I alla böcker jag hade läst stod det att barnet inte ska ammas till sömns om det ska sova bra. Det var ju precis det vi gjorde. Varje gång han vaknade och det var väldigt svårt att bryta. Vi slutade amma när han var 9 månader men det tog ändå väldigt lång tid därefter innan han började sova hela nätterna. Han slutade vakna varje halvtimme och vaknade istället 1-2 gånger per natt! Riktigt stor skillnad! När Junelle kom blev vi väldigt bortskämda de första 7 månaderna. Vi var ju inställlda på amning varje timme hela dygnet runt och vaggande varje kväll. Men så blev det ju inte. Hon sov ibland hela natten igenom med 1-2 uppvak. Skillnaden då var att jag la henne i vaggan och att jag inte tog upp henne och ammade varje gång när hon vaknade. Jag vaggade henne ist och det funkade. När hon blev 7 månader började hon vakna oftare och jag lät henne ligga kvar i sängen bredvid mig. Och amma. Av ren lathet (kroppen är född lat) och framförallt trötthet. Resultatet blev att hon började vakna 10-20 ggr per natt. Jag ammade varje gång. Så fort jag rörde mig blev hon orolig och trodde att tutten skulle försvinna. Precis som Milian alla sina 9 månader. Efter 3 månader slutade jag amma henne. Och det är jag väldigt glad att jag gjorde. För efter 2 veckor sov hon återigen hela natten med max 1 uppvak. Det har hon gjort sedan dess. Hon sover nästan alltid 12 timmar i streck. Det har Milian aldrig gjort. Han sover max 11 timmar. När vi väl fick börja sova bra igen så kom den "riktiga" tröttheten. Den här tröttheten som man kunde känna innan man fick barn. "Inatt har jag bara sovit 8 timmar" typ. Den tröttheten. Jag har lixom bara mig själv att skylla på. Det är jag som har styr vilken tid jag gått  och lagt mig och jag vet att barnen vaknar runt 07.


Nu är jag tillbaka till det "vanliga" livet. Jag ställer klockan på 05.45 när jag jobbar dagstur och kommer hem ca 22-22.30 när jag jobbar kvällstur. Häromdagen kom jag hem 23, kom inte i säng och kunde varva ner förrän 24 och skulle upp 05.45 igen. Jag fick alltså sova nästan 6 timmar i streck. Det skulle ha varit jättemycket för ett år sedan men nu känns det väldigt lite. Man anpassar och vänjer sig så otroligt fort. Jag sover nästan alltid "bara" 6 timmar nu och det känns som att det räcker. Just nu. Men så fort jag hinner vänja mig mera kommer tröttheten ikapp och kroppen vill ha mera sömn. Jag tror att det är det som börjat smyga sig på efter dom 2 första veckorna. 

Det här kanske kändes som ett väldigt onödigt och menlöst inlägg men budskapet var ju ändå att sömnen blir påverkad av våra olika yttre faktorer men att vi själva såklart kan påverka den för att få en bättre nattsömn. Att alla kräver olika mycket nattsömn tror jag har att göra en del med vana och fysisk aktivitet. Ibland har man ju tänkt "Hur kan du vara trött, du har ju inte ens barn". Men det känns fel att tänka så eftersom att kroppen hela tiden anpassar sig. Eller har jag fel? Förstår ni hur jag menar? 

Att jag skrev det här inlägget var för att både jag och Tobias somnade vid nattningen och vaknade kl 23. Jättetrötta. Imorgon ringer klockan 06.40 och jag ska skjutsa våra kära grannar till Arlanda. Dom ska till Auruba i 2 veckor. Jag är inte ett dugg avis...


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback