Vi kom fram till att det var bäst för barnen att dom tillsammans fick katten några dagar innan hennes födelsedag så det inte skulle bli orättvist. Såklart att det är bådas katt och inte bara Junelles. I fredags på morgonen sa jag till barnen att jag trodde att tomten (det var till tomten hon sa att hon önskade sig en kisse) hade varit här med nånting utanför dörren. Där stod kattburen och dom fick också leta på en (s)kattkarta som vi sedan följde när vi åkte och hämtade katten. Det gick väldigt smidigt att hämta honom även fast det kändes hemskt att ta honom från sin familj och bara åka. Han jamade en del i bilen och var väldigt rädd när vi kom hem. Så fort han såg barnen så sprang han och gömde sig. Men dagen efter blev det bättre. Och nu får dom bära honom nästan hur som helst. Men han springer såklart om dom jagar honom. Han verkar trivas här. Han följer oss var vi än går och sover PÅ oss på nätterna. OM han sover. Mest busar han med händer/fötter och försöker ta sig in under täckena. Första natten låg jag vaken nästan hela tiden och skyddade barnen haha. Han är iaf väldigt mysig och gosig och älskar verkligen Tobias! 

Det känns galet att två år som tvåbarnsmamma redan har passerat. Första tiden var tuff men nu är det helt fantastiskt. Barnen är så himla mysiga och snälla mot varandra (oftast). Junelle gör allt som Milian gör, säger exakt samma som han gör och tycker dessutom att hon är lika stor som honom. Hon säger "Lell är stor nu, lika Mille". Så fort hon vaknar på morgonen frågar hon efter Milian, när vi ska köpa glass frågar hon "vilken ska Mille ha?" och när hon hämtar en nektarin så hämtar hon alltid två, en till Mille också. Underbara ungar! Jag tänkte att jag senare i veckan ska skriva ett inlägg om Junelle så jag kan läsa tillbaka hur hon var när hon var två år. Nu ska jag försöka få ihop några timmars sömn. Godnatt