Nu är det väldigt annorlunda. Från att vi vaknar på morgonen så är jag pigg hela dagen. Dagarna går i ett hela tiden och jag hinner inte känna att jag är trött. Om jag sätter mig i soffan med lugn och ro (händer väldigt sällan) så skulle jag kunna somna på tre sekunder. Ibland händer det att båda barnen sover samtidigt men då hinner jag knappt tänka på att vila förrän någon har vaknat. Junelle har ju enda sedan hon kom sovit väldigt lite på dagarna. Som det ser ut just nu sover hon 3 x 30-40 min varje dag. Alltså fortfarande lite. Om vi är ute och går så sover hon lite längre men det är inte alls ofta vi gör det med tanke på hur trist Milian tycker att det är. När Milian var liten var jag ute och gick minst 2 timmar varje dag. Bara just för att han skulle få sova lite mer/längre stunder. 

Det jag försöker komma till är att jag inte hinner känna tröttheten förrän jag "får vara trött". Så fort båda barnen har somnat på kvällen och jag sätter mig ner i soffan så somnar jag. Kvällarna blir inte så effektiva som dom skulle behöva bli. Tobias har haft problem med ryggen och knappt kunnat bära barnen nånting så det senaste veckorna har jag varit extremt trött på kvällarna. 

Jag ångrar inte mitt val att ha Milian hemma för fem öre. Jag är så glad och stolt över mitt val. Vad är trötthet jämfört med att få spendera dagarna tillsammans med BÅDA barnen? Jag har lärt mig att inse att dagarna inte alltid måste vara roliga, man får ha tråkigt också. Men det kräver en hel del tålamod från min sida...