Tuttberoende

Det är ofta man som ammande får höra att "hon använder dig som napp". För mig är det uttrycket helt känslokallt. Jag ser det som att barn som har/använder  napp använder nappen som bröst, och inte tvärtom. Det är ju trots allt bröstet som är det naturliga. Hur gör barnen i Afrika? Ammar i snitt var 13:onde minut! Och de barnen gråter minst av alla i hela världen! Visserligen resonerar jag såhär för att mina barn inte ha velat ha napp, men även för att jag inte ser några som helst problem i det! Det naturliga verkar glömmas bort på något vis i det här samhället vi lever i där allting ska vara så enkelt som möjligt. 

Dit jag egentligen ville komma med detta var faktiskt svårigheterna med detta snuttande. Junelle har från dagen hon föddes haft helt fri tillgång till bröstet, även fast det har funnits otillräckligt med mat. Och amningen är ju verkligen så mycket mera än mat! I vårat fall har det verkligen varit det. Varje kväll har hon snuttat sig till sömns och ibland legat och snuttat flera timmar innan jag lagt henne i vaggan, såååå mysigt! Som det ser ut just nu så snuttar hon flera timmar i streck varje natt. Hon behöver den tryggheten för att kunna sova. Jag tycker att det är det mest självklara som finns. Även fast hon knappt får någon mjölk så är det ju viktigt. För tryggheten. Jag har varit så rädd att lämna amningen pga detta. Hur ska jag kunna ge henne den här tryggheten utan bröstet? Precis samma tankar gick jag i med Milian men då slutade han i och med höstblosorna han fick i munnen. Så länge det finns mjölk så känns det inte konstigt på något vis och jag hoppas inte att den känslan kommer att ändras. 

Ikväll var jag och Milian iväg på hockey bara han och jag. Vi åkte iväg ungefär den tiden som Junelle brukar vilja sova. Och hon brukar alltid vilja tutta/amma som sista grej innan hon somnar. Jag ammade innan vi åkte så jag trodde att det skulle gå bra men det gjorde det inte. Hon var ledsen till och från hela tiden och sov jätteoroligt! Så hon är inte alls redo att lämna sitt snuttande. 

Jag gissar att vissa av er som läser det här inte alls håller med. Skulle vara roligt att veta hur ni resonerar, kan ni inte dela med er? :) Kommentera gärna!

Jag har inte ammat något av mina barn, pga varbölden jag fick i bröstet med Wera.
Jag kan förstå din känsla om trygghet men mina barn är verkligen inte otrygga för att de inte har ammats, för mig och min man handlar det om att vara en närvarande förälder. Wiwi som är 6 månader somnar oftast med att vi sitter vid hennes säng eller att vi ligger med henne i våran säng. Hon är ganska mammig men det funkar lika bra med pappa som lägger henne mm och för mig är det väldigt skönt då jag vet att jag kan åka iväg och träna eller typ handla utan att det är något problem med läggningen här hemma :) Vissa säger att man får barn med starkare immunförsvar när man ammar dom, i mitt fall stämmer inte det (än så länge iaf) då Wera har varit sjuk tre gånget sen hon föddes och Wiwi bara lite snoriga nån dag *peppar peppar* Napp har dom båda två och det kan jag ibland ångra då framförallt Wera är en riktig napptjej 🙄

Jag älskar amningen och ser den som en stor mysfaktor. Kevin har ju bara velat ha bröstet fram till för någon vecka sen när han tog flaskan. Han snuttar mycket på kvällen och har gjort det mest hela tiden sista delen av nätterna. Nu har han sovit hela natten några nätter och bara vaknat och ätit kort, det är skönt. Jag kommer försöka hålla kvar amningen så länge det går trots att han börjar äta mer, då blir det ju automatiskt mindre amning och mer som mys!

Går du in med rätt inställning så kommer det gå galant 😊 Du lyckades ju med Milian. 👍🏻

Jag håller helt med dig och har också alltid givit honom bröstet om han behövt det, just nu är det utan att överdriva näst intill hela nätterna 😂 Och jag använde mig nog utav uttrycket som du skrev om, men inte utav den meningen som du beskrev 😬 Utan jag ser det också som en självklarhet och ingenting jobbigt med det hela, snart är tiden förbi och oj vad man kommer sakna det! 😁❤️

Jag håller helt med dig och har också alltid givit honom bröstet om han behövt det, just nu är det utan att överdriva näst intill hela nätterna 😂 Och jag använde mig nog utav uttrycket som du skrev om, men inte utav den meningen som du beskrev 😬 Utan jag ser det också som en självklarhet och ingenting jobbigt med det hela, snart är tiden förbi och oj vad man kommer sakna det! 😁❤️

Jag har ju inte barn, men om jag får uttrycka min åsikt tror jag absolut att amning är mer än bara mat. En naturlig del av vår natur att föda vår avkomma för att överleva, samtidigt tror jag absolut att ett band av trygghet, närhet, osv mellan moder och bebis. Med det tror jag inte att det ena utesluter det andra. en del funkar för vissa, annat för andra. Jag hittade en artikel om ämnet om hur vi i västvärlden marknadsför amningsubstitut och om det är pos/neg beror ju helt till vad som funkar för varje familj. Det viktiga i den här amningsdisskusiibnen är att acceptera att det inte finns fel eller rätt, allt är beroende på barnet, mamman och pappans förutsättningar. Tänk bara på svårigheten för en bebis att amma som har harmynta.. Här är i alla fall artikeln http://www.amningshjalpen.se/images/stories/otillracklig_mjolkmangdAN12007.pdf
Om jag hade barn skulle jag vilja amma det om den möjligheten fanns för mig :-)

det är så konstigt det där med att "skämma bort barnen", skämma bort hur? med kärlek? som att det skulle vara något dåligt? det finns INGET annat land än i sverige där man är så extremt fäst vid att barnen ska sova i egen säng helst från att de föds, att man inte ska "skämma bort" dem med tutte och napp och fan och hans moster. våran dotter har sovit i egen säng sen hon var två månader (hon tre dagar yngre är junelle) men det är BARA för att både jag och hon sover bättre så. när hon sover mellan oss så vrider, vänder och vaknar hon hela tiden och när hon sover i sin egen säng så vaknar hon bara ett par gånger per natt. om det vore så att hon hellre ville sova mellan oss så skulle jag aldrig tvinga henne att sova i egen säng, för vad resulterar det i? ett otryggt barn med en känsla av att det blivit övergivet. ett barn gråter för att något är fel, och gråter barnen när man lägger det i egen säng så är något uppenbarligen fel. kanske barnet vill ha närhet från sina föräldrar (som för övrigt är den största tryggheten barnet har) och ska man då förvägra barnet det? nej, hemska tanke. och om barnet är snuttigt? (nu ammar inte jag, så kan inte riktigt föreställa mig hur det är med en snuttis) ska man förvägra barnet bröstet? nej. vi här i sverige måste sluta sträva efter att barnet ska vara självständigt från att det föds. om det vore så så hade vi inte blivit skapta med modersinstinkter och barnet hade inte vart skapt med närhetsbehov. det är ju bara små bebisar vi har. självklart ska vi ge dem villkorslös kärlek dygnet runt om så behövs.