Idag är det exakt ett helt år sedan vi började längta efter Milian. Jag minns som igår hur jag kände och samtidigt hur många frågor som dök upp på samma gång när gravtestet visade positivt. Men det var aldrig några tveksamheter. Vi visste att vi skulle klara det. Jag minns hur jag tänkte att det skulle vara att bli mamma och även hur orolig jag var över hur jag skulle klara det. Jag minns också att jag funderade mycket på vad alla andra skulle tycka/säga. Jag minns att jag mådde så pass bra att jag många gånger tvekade på att gravtestet talade sanning. Veckorna från denna dag tills vi fick göra ultraljud var dom värsta veckorna i graviditeten. Den väntan var det enda som jag tyckte var jobbigt med graviditeten (och dom tre sista dagarna). Det hände ju aldrig nånting med magen! Den var ju så liten och jag kände ingenting! Efter ultraljudet tog det inte många dagar innan jag kände "nånting". Det var svårt att känna vad det var men det var iaf "nånting". Det rörde sig. Även fast Milian är 4 månader nu så har jag fortfarande svårt att förstå att allting har hänt. Att jag faktiskt har fött ett barn, fått en son, klarat av att ta hand om honom och faktiskt blivit världens lyckligaste mamma ❤️