Sist jag uppdaterade hade vi varit på barnakuten och fått åka hem utan behandling. Natten mellan torsdagen och fredagen var fruktansvärd. Milian vaknade ofta men vägrade tutten helt. Ingen vätska. Han bara skrek. När det äntligen blev morgon gick det lite bättre med vätska men ingen mat på hela dagen. Eftersom att vätska var det viktiga avvaktade hemma. Natten mellan fredagen och lördagen blev ännu värre. Han var så trött så han orkade knappt gråta, men han gjorde det ändå, fortsatte vägra tutten men drack lite vatten iaf. På lördagsmorgonen lyckades vi få i honom 90 ml pumpad bröstmjölk efter alvedon och Ipren - puuuh. Sen kämpade vi med vätskeersättning fram till 13 då vi upptäckte blåsor i munnen på honom. Då åkte vi tillbaka till barnakuten. Vi var där mellan 14-20 och han vägrade både mat/dryck. Han tog ingenting. Till slut sa den erfarna sjuksköterskan åt oss att vi måste tvinga honom, trycka in sprutor med vätska i munnen på honom. Då bröt jag ihop och insåg att det började bli allvarligt. Trots att jag själv är sjuksköterska så blev det bara tomt för mig. Jag kunde inte tänka. Jag förstod ju att han skulle få dropp eller sond om han inte fick i sig men jag kunde inte tvinga honom. Etiskt dilemma? Det slutade iaf med att vi tvingade honom och tryckte in vätska i munnen på honom. Han var så trött och slö att han bara låg i min famn ett tag. Han ville bara sova. Det var hemskt att se honom så. Fy satan alltså. När vi äntligen fick träffa läkaren efter 5 timmars väntan ordinerade han en ny dos av smärtlindring och Milian kunde äta. Han fick i sig 150 (!) ml pumpad bröstmjölk och vi kunde åka hem. Proverna visade att vätskebalansen fortfarande var okej.

Nu när jag tänker i efterhand så är jag lite besviken på mig själv. Jag tänkte många gånger: "Ska jag ge honom lite mer alvedon än vad som står på bipackssedeln? Det kommer ju säkerligen vara det enda läkaren kommer att ordinera iaf..." Men jag kunde inte. Jag ville höra läkaren säga det. Snacka om nojig man blir! Hade jag givit honom mera alvedon under dessa dagar kanske han hade mått bättre och kunnat äta. Men nu gjorde vi inte det :(

Sjuksköterskan som tog emot oss sa att såhär små barn som får blåsor i munnen kan behöva bli inlagda för smärtlindring för att det gör så ont. Milian fick "bara" alvedon och Ipren och kunde äta på det så vi hade nog tur i oturen.

Sedan vi kom hem igår har han fått tillräckligt med alvedon och Ipren för att kunna äta. Så nu mår han mycket bättre men har fortfarande prickar på hela benen och armarna. Blåsorna i munnen verkar ha gått tillbaka litegrann :) Gissa om vi känner oss lättade? 

Lyckligaste matstunden någonsin. Jag trodde inte att man kunde bli så glad för "så lite". Älskade lilla son ❤️ 

Såhär såg prickarna på benen ut tidigare idag. Som tur var verkar dom inte besvära honom 😊

Igårkväll när vi kom hem från sjukhuset. Lillprinsen var helt slutkörd 😔❤️