När jag föddes var båda mina stämband förlamade, främst det högra. Jag tror att det vänstra fungerande ganska bra men läkarna kallade det iaf för bilateral stämbandspares. Det betyder dubbelsidig stämbandsförlamning. När jag var och undersökte stämbanden sist så hade dom ca 50% funktion. Det betyder att dom ligger i vägen för luften som ska ner till lungorna och tillbaka i luftstrupen. Sammanfattningsvis så betyder detta att jag har svårare att andas än er andra. Särskilt när jag anstränger mig. När jag skrev in mig hos barnmorskan så tog hon upp det här på en gång och en remiss skickades till anestesin. Narkosläkaren bedömde mig och skickade därefter en remiss till öron-näsa-hals. Någon vecka senare fick jag ett brev hem om att jag skulle träffa min gamla läkare Arne som jag hade tills jag blev av med trachen. Så idag har jag varit där och träffat honom. Jag var lite nervös innan för jag anade vad som väntade. Jag visste ju att syftet med besöket var att titta hur pass trångt det var mellan stämbanden, om det skulle behövas en mindre tub vid intubering om jag skulle behövas sövas vid förlossningen eller inte. För att kunna se det så krävs det att kolla ner i halsen med en kamera som förs ner genom näsan!!! Usch! Jag fick bedövningsmedel först men det var iaf väldigt obehagligt. Som tur var gick det fort och Arne kom fram till att det såg bra ut. Han sa att det skulle fungera att intubera med en vanlig tub som man använder på kvinnor i min storlek men att en mindre storlek också skulle fungera. Han sa även att det fanns en liten rörlighet på det högra stämbandet och då var jag ju tvungen att fråga om det såg bättre ut än sist? Han svarade då att det var svårt att säga och att det kan bero på att det syns bättre nu när jag är äldre eller att någon nerv har väckts till liv :D Svårt att avgöra. Men skönt att veta att det inte är  några problem att bli sövd iaf, om det skulle behövas. Mammas reaktion var ungefär: Men gud va skönt! Jag har varit orolig för det där men har inte vågat säga det! Haha. Jag själv har inte alls varit orolig för det men det känns bra att det finns dokumenterat i min journal nu :)