Tobias fick klippa navelsträngen och sen låg våran lilla älskling på mitt bröst i ca 30 minuter. Efter dom 30 minuterna började barnmorskorna trycka och klämma på magen för att moderkakan skulle komma ut. Men den ville inte släppa. Dom tröck på min mage och det gjorde så fruktansvärt ont. Det var värre än att föda. Jag tror att den smärtan var värre för att belöningen var så kass jämfört med den belöningen jag fick av förlossningssmärtan. Moderkakan ville fortfarande inte släppa så dom var tvungna att trycka ännu mera. Då gjorde det outhärdligt ont och dom tvingade mig att ta lustgasen. Usch vad jag inte gillade den! Efter 45 minuter tog dom beslutet att det gjorde för ont för mig så jag var tvungen att åka till operation. Tobias fick ta av sig på överkroppen och ha lillen i sin famn medans. Barnmorskorna sa att jag skulle bli sövd i 5 minuter och sen ligga på uppvaket i ca 1,5-2 timmar och sen skulle jag vara tillbaka. Min barnmorska följde med till operation och masserade min livmoder hela tiden för att den skulle hålla sig hopdragen. Väl uppe på operationen sa narkosläkaren att jag skulle få ryggbedövning, inte bli sövd. Då blev jag lite orolig för jag ville ju inte vara vaken och trodde att det skulle göra ont att bli stucken i ryggen. Men narkosläkaren skrattade och sa: Emelie, du har ju precis fött barn! Ja men juste, helt sant :) Det här var ju en baggis. Jag blev bedövad från midjan och neråt så jag kände ingen smärta, däremot försvann inte känseln så jag kände att dom höll på men det gjorde inte ont. Ingreppet skulle ju ta fem minuter men det gjorde det verkligen inte. Det tog ca 45 minuter att få ut kakan! Läkaren grävde och grävde och tröck och tröck men den ville ändå inte komma. När den väl kom ut så tyckte dom att den såg konstig ut. Dom trodde att det fattades bitar från den så hon fortsatte att gräva ännu mer. Dom gjorde även ett ultraljud för att se att allt var ute. Sen såg dom att jag hade tre moderkakor, en stor och två små. Det är tydligen jätteovanligt så jag blev jätteorolig. Det påverkade inte mig men hade kunnat bli komplicerat vid förlossningen. Om en av de små moderkakorna hade släppt från den stora så hade bebisen kunnat börja blöda och gå ner i hjärtfrekvens. Då hade det blivit akut snitt. Men nu hade vi tur att det inte hände :) Så jag hade tur i oturen kan jag faktiskt säga. Efter 45 minuter var jag fortfarande bedövad så då passade läkaren på att sy den lilla bristningen som jag fick på insidan. Det tog ca 20 minuter och sen var det dags att åka tillbaka ner. Barnmorskan gick ner till Tobias efter 45 minuter och då hade han suttit och väntat på henne i ca 1 timme! Han var så orolig. Han trodde att jag hade dött. Han satt och grät och ringde till mamma och bad henne att komma. Jag tyckte så himla synd om honom när jag kom tillbaka. Usch vad jobbigt det var. Han var så pass orolig att han knappt tänkte på att han nyss hade blivit pappa och att han hade en fantastisk son i famnen. Han tänkte bara på mig. Han sa såhär: "Jag tänkte att nu har jag fått ett barn men jag förlorade Emelie". Usch tycker så synd om honom. Han hade ringt på klockan och frågat hur det gick för mig man undersköterskan visste ingenting. Han var nära på att lägga ifrån sig lillen och gå och kolla om jag levde eller inte. Allting gick ju så bra fram tills detta. Hela upplevelsen av förlossningen förändrades för att han blev så orolig. Annars hade allting varit helt perfekt. Jag var tillbaka på förlossningen ca 19.30 och fick då tillbaka älsklingen på bröstet. Då försökte vi få honom att ta tutten men det gick inte så bra så vi fick ge honom dom första dropparna på sked bara för att ge honom dom viktiga antikropparna. Efter några minuter bara kom hela min familj upp och hälsade på, även fast man inte fick haha. Någon timme senare fick vi åka upp till bb och där blev vi kvar i 2 dygn.