Imorse var vi på den tredje träffen med gruppen. Det handlade om förlossningen igen men denna gång om smärtlindring och komplikationer som kan uppstå under förlossningen. När det gäller smärtlindring var det egentligen ingenting nytt för mig men det är ändå bra att höra det i den här situationen. Det fick mig verkligen att tänka till. Vad vill jag ha för smärtlindring egentligen? Jag har ju tänkt mig att jag vill vara utan så länge jag klarar men jag kanske har ändrat mig lite där. Det känns som att lustgasen är värd att prova även fast det går över till barnet. Och EDA har jag ju blivit rekommenderad av narkosen att ta om jag får svårt att andas. Det skulle även vara kul att prova tens, men jag har hört mest negativt om det. Givetvis är det ju individuellt så det kan ju passa mig. Ska se om jag kan få tag på en tens-apparat så jag kan låna hem annars skippar jag nog den. 

 

När det gäller komplikationer som kan uppstå under förlossningen så måste jag erkänna att jag inte tänkt en enda tanke på detta. Givetvis har jag alltid vetat om vad som kan hända i akuta situationer som utakuta situationer. När barnmorskan började prata om detta så visste jag ju hela tiden vad hon skulle säga eftersom jag själv läst obstetrik och gynekologi på utbildningen. Men det var så annorlunda nu. Det var så mycket känslor. Hon sa innan att det var helt okej att gå ut från rummet om man kände att det behövdes men jag förstod inte riktigt vad hon menade när hon sa det. Men det tog inte lång tid innan jag förstod. Jag satt länge och försökte hålla tillbaka tårarna men det gick inte. Känslan av att sitta i ett rum med andra gravida och höra en barnmorska prata om någonting som faktiskt kan hända MIG inom den närmsta framtiden gjorde mig väldigt tagen. Det är verkligen annorlunda att läsa, se och höra om sånna här saker när man själv inte är gravid. Givetvis är det mycket hormoner som är inblandade men så himla mycket känslor. Jag såg att det var flera av tjejerna som var nära gråten men ingen som inte lyckades pressa den tillbaka. Efteråt kände jag mig löjlig men nu när jag tänker på det så är det ju inte ett dugg löjligt. Jag är gravid och det jag tänker på ungefär 23/7 är hur bebisen i magen mår och hur han/hon ska klara av att komma till världen. Så nej, det är inte löjligt att börja gråta av tanken på att bebisen kanske mår dåligt när den ska komma till världen och framförallt att jag inte kan ta hand om henne/honom från första sekund.